Recension av "Törst" av Andreas Ek
Kampen för överlevnad sätts på sin spets i efterdyningarna av virusets framfart när ett nytt hot gör sig gällande. De som inte har smittats förstår snabbt att om de ska överleva måste de hålla sig undan när solen går ned. Det är när mörkret faller som de kommer fram. De förändrade.
Det här är uppföljaren till Andreas Eks debutroman ”Raseri”. Här får vi följa polisen Erik, MMA-fightern Pontus och Eriks kollega Carin, samt andra personer i en kamp om att överleva i ett dystopiskt samhälle som har kraschat på grund av ett okänt virus. Det är ett snabbt tempo boken igenom och då kapitlen är korta blir den väldigt lättläst och definitivt en bladvändare. I mitt fall kom jag ständigt på mig själv med att tänka att jag bara ska läsa ett kapitel till, flera gånger efter varandra. Omslaget är dessutom riktigt snyggt, lockande och speglar bokens handling bra. Dock tycker jag att den samtidigt ger ifrån sig mer deckarvibbar än skräck, men det är egentligen en mindre petitess i sammanhanget.
Har du inte läst någon av böckerna vill jag avråda dig från att fortsätta läsa den här recensionen då mina vidare tankar avslöjar vissa saker.
Jag är extremt kluven till den här boken. Under läsningens gång hade jag svårt att sluta läsa och jag tog varje ledigt tillfälle till att sätta mig i soffan (eller lägga mig i solen) och läsa. Jag tycker att den här boken är bättre än den första för att det är tydligt att Ek har lagt ner många timmar på att skriva den här. Jag är särskilt förtjust i Eks ”förändrade” som jag har lite svårt att definiera. Först tänkte jag automatiskt zombies, med tanke på att det kretsar kring ett okänt virus som ju är typiskt för just zombies. Men längre in i boken blev jag tveksam. Nu är det som att de har utvecklats ett steg längre, till någon slags zombievampyrer. Och detta hade jag velat se mer av då Ek närmare slutet visar på hur de utvecklas allt mer och som definitivt bidrog till att spänningen kändes mer intensiv än i den första boken. Mot slutet kom jag att tänka på filmen 30 days of night och vampyrerna som kommunicerar och gillrar fällor för att locka fram överlevande. Lite så kändes det när de helt plötsligt hittade ett knep för att ta sig över vattnet som tidigare hindrade dem för att nå fram till sina måltider. Och just det här att de stirrar rakt på Erik, som att de kan se igenom allt – det gav mig ordentliga kliché-rysningar i hela kroppen. I synnerhet när de gömmer sig uppe på vinden och Erik kikar ut genom att hål i golvet …
Tyvärr hittade jag för mycket korrekturfel och märkliga formuleringar här och var som förtog lite av glädjen när jag läste, och i samband med att en av karaktärerna – som dessutom var oerhört viktig i samband med viruset – dog tappade jag mycket av intresset. Det är lite för många antiklimax här, sådana som är typiska för deckare. Det stör mig att Ek inte nyttjade spänningen han hade fram tills att Mona dör till att vrida upp den ytterligare. Istället kändes det som att han under andra halvan av boken stressade fram hela slutet när han egentligen borde ha gjort en tredje bok av det och vidareutvecklat dessa varelser, istället för att döda dem. På ett sätt som dessutom blev alldeles för enkelt och som fick mig att känna det som att han helt enkelt tröttnade på hela berättelsen.
MEN – det som stör mig allra mest är att Ek i fortsättningen kommer att skriva deckare. Jag blir nästan arg när jag tänker på det. Ek bemästrar skräckgenren och kommer med någonting gammalt som han gör om till någonting nytt och det är oerhört imponerande med tanke på att han ger ut sina böcker helt på egen hand.
