Recension av "De förjagade" av Mikael Strömberg
I december 1917 skickas en liten grupp handplockade svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland.
Åtta män far genom ett isande kallt snölandskap. De är alla utvalda - men vet själva inte om det ännu. När de kommer fram till platsen är lägret tomt och de finner spår av strid. Mörkret och kylan omsluter dem dygnet runt, och fruktan inför det okända stegras minut för minut.
Strömberg är en författare vars böcker jag ständigt längtar efter. Efter att ha läst bland annat hans bok Vätten och Vad gör dina barn när de sover? hade jag förväntningar på den här boken.
Boken får mig att tänka på Evig natt av Michelle Paver. En grupp personer som skickas ut till ett område mitt ute i ingenstans där de är ensamma och utlämnade. Strömberg lyckas verkligen få till den där smygande skräcken som kryper in under skinnet och naglar sig fast och skapar ett driv som gör boken till en bladvändare.
Däremot tycker jag att han tappar den känslan när det avslöjas vad det är för något som lurar i skogen. Och det är synd. Men han kompenserar för det genom att gestalta en annan typ av ondska - nämligen den som människan besitter.
